I VÅTT OCH TORRT

Jag har en vän. En vän som betyder lite extra mycket. En vän jag älskar lite mer än allt annat. En vän som jag saknar lite mer än jag någonsin saknat någon förr. Idag fyller hon 19 år.
 
Kesia – min allra bästa vän i nöd och lust, mitt husdjur, min föredetta kollega och sambo, min delvis andra hälft, min äldsta vän (vän jag känt längst, inte äldst i ålder), min själsfrände.
 
Kesia bor för tillfället i England, vilket gör att saknaden tidvis plågar mig hårt. Efter att ha levt mer eller mindre ihopflätade med varandra i tre år är det fruktansvärt jobbigt att inte längre kunna se varandra i ögonen varje dag. Inte längre få höra hennes skratt, se hennes leende eller känna hennes kramar.
 
Ingen kommer någonsin kunna ersätta dig. Det finns ingen människa på hela jorden som jag kan berätta så mycket för, som jag kan vara mig själv så lätt med. Det finns inget filter, ingen mask, ingen oäkthet. Det har krävt en livstid att bygga upp det vi har idag, och det kommer krävas ännu en livstid att förstöra det.
 
Det finns inget i hela världen jag skulle önska mig mera än vår vänskap.
 
Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, så mycket att det ibland tar sjukt! Du förtjänar alltid det bästa. Du borde få åka första klass genom livet.
 
 
 
Bilderna är tagna av diverse personer de senaste tre åren.
 
 
Och till alla er som inte känner Kesia ännu: shame on you. Nåja, det är din förlust.