Ett inre lugn

När jag flyttade till Helsinfors och plötsligt omgav mig av människor som jag aldrig tidigare träffat hade jag lite svårt att förhålla mig till mig själv. Jag kände att jag inte riktigt kunde leva ut mitt fulla potential. Jag som var van att vara den spralliga, energiska, positiva, glada, fnittriga, skojsiga. Jag kände inte riktigt längre att det var den roll jag hade.
 
När människor sedan började beskriva mig som "lugn, varm, trygg" blev jag nästan provocerad. Jag är väl allt annat än lugn?!
Min slutsats blev att de här människorna inte känner mig ännu, de känner inte mitt riktiga jag.
 
Men nu har jag bott i samma stad och umgåtts i samma krets i snart tre år. Jag har gått på uni lika länge som jag gick på fkf (!!!!) och där kände jag ju definitivt att jag var mitt "riktiga jag". Trots att jag nu upplever att jag är mig själv, att de jag umgås med känner mig på riktigt, får jag fortsättningsvis kommentarer om att jag "har ett inre lugn, inte är så stressad, tar livet med en klackspark" osv osv.
 
Jag har haft så svårt att förstå det här. Jag känner ingen människa i hela världen (förutom min bror) som kan ändra sitt humör så snabbt som jag. Som kan vara så otroligt STÖRD som jag. Jag är alltid lite småstressad. Och jag vill fortfarande påstå att jag är sprallig.
 
Men igår slog det mig. Att jag kanske besitter någon form av inre lugn trots allt.
För på lördag förmiddag ska jag lämna in min kandi för opponering. Och jag har mer än hälften kvar. Och jag har inte panik. Tre faktorer som borde vara omöjliga att kombinera. Men det går tydligen. I alla fall i mitt liv.
 
Idag har jag hittills skrivit noll (0) ord på min kandi och klockan e snart sju.
Idag har jag också varit orimligt taggad på livet. Så taggad att jag har dansat, inte varit sur en enda gång, blivit alldeles fnittrig bara av att tänka på allt gott som livet för med sig. Så taggad att jag var ute och sprang klockan 08 i morse. Så taggad, så taggad.
 
Jag kanske har ett inre lugn. Och det är jag evigt tacksam för.
 
Eller så är jag bara fruktansvärt korkad som inte har panik för att jag ska skriva 10-15 sidor kandidatavhandling på två dagar.
 
Hur som helst så är jag glad att jag slipper paniken som borde infinna sig i mitt inre. Att jag istället får känna frid.