Sista dagen av kaos

Jag är tillbaka i Helsingfors vilket betyder att sommaren officiellt är slut. Imorgon börjar mitt tredje universitetsår. Jag vågar tro att det blir det bästa, det mest framgångsrika, men framförallt det sundaste.
 
Jag är taggad på struktur, på rutiner, på effektivitet.
Men jag är också taggad på vila, på hälsosamma vanor för att må bra, på mycket livsglädje.
 
Imorgon börjar något nytt. En fungerande vardag står förhoppningsvis och väntar på mig bakom hörnet.
En vardag fylld med rutiner och vanor som får mig att må bra, som får mig att känna att livet nog är väldigt gott ändå.
 
Jag vill fylla vardagen med guld, och guld endast. Men ibland ingår jobbiga stunder, stressiga kvällar och ändlösa föreläsningar för att guldet ska få skina. Men jag vågar tro att det kommer funka. Att jag kommer orka. Att det blir bra.
 
Jag vågar tro att livet kommer fortsätta vara gott.

Det börjar lida mot sitt slut

Sommaren 2018 kom och gick. Jag hann knappt blunda och så åkte fyra månader förbi, nästan helt obemärkta.
Jag har ännu nästan tre veckor sommarlov och två veckor sommarjobb kvar, men det känns ändå som att sommaren är slut nu.
Mina syskon börjar skolan i dagarna och så gör också de flesta andra. Det är underligt hur snabbt det kan växla från sommar till höst. Det var ju typ igår det var 30 grader varmt, jag bodde på skären eller i svettiga arbetskläder och hösten kändes avlägsnare än någonsin? Nu är den nästan här, den för mig både efterlängtade och fruktade hösten.
 
 Jag vet inte om jag är redo för ett vanligt liv igen. För föreläsningar, planeringsmöten, plugg, körövningar, ändlösa diskhögar och leriga springskor. Samtidigt längtar jag mer än någonsin efter att få ordning på mitt liv igen. Rutiner, ordning och reda, färgsortering vart jag än går i mitt rum, tvättider, sena springturer längs stranden, spontana pidrokvällar och lofthäng som vara för evigt. Jag känner mig så kluven.
 
Jag älskar sommaren, något jag inte kan säga om hösten, och allra minst om vintern. Mörkret gör mig nerstämd, jag fryser konstant och jag byter ut mat mot godis eftersom krafterna inte räcker till för att ens koka makaroner.
 
Efter den här intensiva sommaren är jag också rädd. Rädd för att stupa. Rädd för att jag inte kommer orka säga nej, ta på mig för mycket och att höstterminen ska sluta i mörker som de senaste åren. Jag vill inte hamna i samma banor. Jag ska göra mitt bästa för att orka nu, att prioritera mig själv hur fel det än klingar i mina öron.
 
 
Ps. Är inte det vi alla ser mest framemot med hösten ändå att få vara snygg igen? Hahah, nä men på riktigt. Är typ aldrig fräsch nuförtiden, trots solblekt havsvattenvågigt hår, fräknar och somriga kläder. Jag är så mycket snyggare i jeans, lösa varma tröjor och plattat hår. Det är tillåtet att skratta åt mig.