OM MIN INRE SMÄRTA

Det finns så mycket jag vill göra, så många saker jag vill uppnå.
Men det känns som att det är något som tar emot, något som sätter stopp för alla planer.
Jag vet inte säkert om det är mitt eget fel eller någon annans, jag bara vet att det tar sjukt.
 
Jag har lärt mig att alltid ta en chans när man får den, inte skjuta upp det till senare, för man vet aldrig när det är för sent.
 
Det finns så många drömmar jag inte klarar av att uppfylla, något trycker på.
Jag vet inte om det är nåt tillfälligt, eller om det alltid kommer vara så här.
Jag vill så gärna känna mig fri, känna att jag klara allt, men det går inte.
 
Jag jämför mig med andra människor och tänker: "jag vill också klara av det där, jag vill också vara fri"
Men nu är jag fängslad. Fängslad i mig själv med min smärta.
 
Jag vill så gärna spela gitarr, stå på händer, cykla, kasta kubb, ro, fläta hår, hjula osv, men det är något som hindrar mig.
 
Min tumme.
 
Min stukade tumme hindrar mig från att uppnå alla mina sommardrömmar.
Jag kommer aldrig bli mig själv igen. För jag kan inte röra min tumme.

DEN DRAMATISKA BERÄTTELSEN OM BLÅMÄRKET PÅ MIN HAND

Hej.
Jag har sjukt i min hand.
Om man tittar riktigt noga på bilden nedan kan man skymta nåt som eventuellt skulle kunna ses som ett blåmärke.
Nu ska jag berätta hur det kommer sig att jag har en blåskiftande färg på min högra hand.
 
I torsdags på eftis spelade killarna fotboll i gymppasalen, mendan tjejerna som inte ville vara med lekte i förrådet. Jag stod i öppningen till förrådet för att kunna hålla koll på båda grupperna samtidigt, samt för att undvika att få en hård boll på mig.
    Tjejerna blev efter en stund på bushumör och kastade ut en såndär stor poppa-boll med två handtag som man sitter på och stutsar upp och ner med på fotbollsplanen. En av pojkarna sparkade irriterat tillbak den mot förrådet, och när jag tittade upp var den hårda, stora bollen på väg rakt mot mej. Jag blev så haj att jag med all min kraft svingade iväg min arm och lyckades träffa dörrkarmen med min hand. Det tog sjukt. Och den stora pomppa-bollen landade framför mina fötter. Och barnen skrattade. Och jag svor snälla svärord inne i mitt huvud.
Resten av dagen värkte min hand väldigt mycket, och nu är den öm och blå (isch).
 
Så, det var historien om hur min hand ändrade färg. Inte så rolig, men ack så viktig. Nu kommer jag istället för att fråga alla jag möter "om jag har berättat om hur jag fick ett blåmärke på min hand" istället fråga "om du har läst inlägget på min blogg om hur jag fick ett blåmärke på min hand". En viktig skillnad.
 
Hejdå.
Okej, det syns inte alls på bilden.
Knappt i verkligeheten heller, bara i vissa ljus och speciella vinklar. Men det tar fortfarande sjukt.

MITT MINIATYRKÖK

Jag har ett litet kök. Golvytan är ca 1 m². Detta är något som mina släktingar och vänner tagit väl fasta på, speciellt när de köper julklappar och födelsedagspresenter åt mig. Jag får allt i miniatyr.
Kökssaker jag äger i miniatyrformat:
 
Disktrasor.
 
Kakformar.
 
Rivjärn.
 
Pajform.
 
Ugnsformar.
 
Pepparkaksform.
 
Kastrull.
 
Grythandske.
 
Visp.
 
 
Varför har jag blivit dömd till att endast äga köksredskap tre gånger mindre än alla andras?