Föresläsningsfri vecka

Jag är hemma i Vörå, för jag har paus ifrån uni i en vecka. Skönt.
Även om studierna gått förhållandevis lätt i höst och mitt vardagsliv har flutit på relativt bra är det skönt med lite paus. Paus från storstaden. Paus från universitetets oförlåtligt obekväma och trånga bänkrader. Paus från rutiner, förpliktelser, lägenheten, sopsortering och försök till att laga egen mat.
(Obs! sopsortering är ingenting jag tycker man borde ha paus från, men här i Vörå finns det inte möjlighet till annan sortering än skräp och problemavfall. Typ)
 
Jag märker hur lätt jag faller in i gamla mönster när jag kommer hem. I Helsingfors sover jag aldrig längre än till 9, för det har jag inte tid med. Eller lust med för den delen. Sen jag kom till Vörå för nästan en vecka sen har jag inte stigit upp före 10 en enda dag. Fast jag borde har gjort det. Jag glömmer också bort att duscha, att gå ut, att äta, att gå och lägga mig, att byta strumpor. Ah det ljuva tonårslivet!
 
Nu ska jag skriva hemtent. I eftermiddag ska jag träffa Nikå och pierca örat.
Ha det gott!
 
Söt bild på mig och Nikå från arkivet.

Ett beslut

Unilivet har hållit på i nästan två månader nu.
Det går ganska bra faktiskt.
 
Jag bestämde i våras när allt var som körigast och jag höll på att gå in i nån sorts vägg att jag skulle trappa ner på hösten, att jag inte skulle göra lika mycket som jag brukar.
Vi kan ju säga som så att det inte gått jättebra. Jag har sällan en ledig kväll, jag går sex kurser på uni, jag är ordförande i studentmissionen, jag leder en life, drar lite söndagsskola ibland, sjunger i kören, leder lovsång, går på gudstjänst, spelar pidron, hänger på styrelsemöten osv osv.
Men det går bättre än det brukar. Jag har en bra rutin i mitt liv med lagom mycket vila.
 
Igår kom dagen när jag bestämde mig för att försöka bli färdig kandidat i vår. En tanke som förut inte känts realistisk eftersom jag ännu har 80 studiepoäng för lite.
Men jag benade upp det i min hjärna och kom fram till att det kan funka. Jag kommer inte pressa mig själv för mycket, men jag kommer försöka uppnå mitt mål.
 
Detta beslut kräver dock att jag verkligen drar ner på allt annat program. Ska jag läsa 6-7 kurser i vår OCH skriva en kandi kan jag inte göra så mycket annat i mitt liv.
Kanske det här är ett sätt för mig att lära mig säga nej, att välja bort sånt som jag vanligtvis brukar prioritera. För ibland måste man välja de mindre roliga alternativen.
 
Vi får se hur det går. Dagar som denna när jag vaknar av att solen skiner in genom fönstret, är ute på länk redan innan halv 9 och ändå har mer än 8 timmar sömn bakom mig, då känns det ändå hoppfullt.

Omotiverad bild på mig vid Rökiö kvarnstuga.