Det börjar lida mot sitt slut

Sommaren 2018 kom och gick. Jag hann knappt blunda och så åkte fyra månader förbi, nästan helt obemärkta.
Jag har ännu nästan tre veckor sommarlov och två veckor sommarjobb kvar, men det känns ändå som att sommaren är slut nu.
Mina syskon börjar skolan i dagarna och så gör också de flesta andra. Det är underligt hur snabbt det kan växla från sommar till höst. Det var ju typ igår det var 30 grader varmt, jag bodde på skären eller i svettiga arbetskläder och hösten kändes avlägsnare än någonsin? Nu är den nästan här, den för mig både efterlängtade och fruktade hösten.
 
 Jag vet inte om jag är redo för ett vanligt liv igen. För föreläsningar, planeringsmöten, plugg, körövningar, ändlösa diskhögar och leriga springskor. Samtidigt längtar jag mer än någonsin efter att få ordning på mitt liv igen. Rutiner, ordning och reda, färgsortering vart jag än går i mitt rum, tvättider, sena springturer längs stranden, spontana pidrokvällar och lofthäng som vara för evigt. Jag känner mig så kluven.
 
Jag älskar sommaren, något jag inte kan säga om hösten, och allra minst om vintern. Mörkret gör mig nerstämd, jag fryser konstant och jag byter ut mat mot godis eftersom krafterna inte räcker till för att ens koka makaroner.
 
Efter den här intensiva sommaren är jag också rädd. Rädd för att stupa. Rädd för att jag inte kommer orka säga nej, ta på mig för mycket och att höstterminen ska sluta i mörker som de senaste åren. Jag vill inte hamna i samma banor. Jag ska göra mitt bästa för att orka nu, att prioritera mig själv hur fel det än klingar i mina öron.
 
 
Ps. Är inte det vi alla ser mest framemot med hösten ändå att få vara snygg igen? Hahah, nä men på riktigt. Är typ aldrig fräsch nuförtiden, trots solblekt havsvattenvågigt hår, fräknar och somriga kläder. Jag är så mycket snyggare i jeans, lösa varma tröjor och plattat hår. Det är tillåtet att skratta åt mig.

Kommentera här: