DET FINNS SÅ MÅNGA SKÖNA MÄNNISKOR

...som liksom aldrig kommer fram, sjunger Ingmar Olsson, min kära vän. Och ooh så rätt han har.
 
När jag i somras fick beskedet att jag kommit in till Helsingfors Universitet och därför skulle flytta ner till Nyland var min första tanke: "men ska jag bara lämna alla fina människor här i Vasa-trakten då? Det kan jag väl inte göra.?" För kanske första gången kände jag mig väldigt hemma i Vasa, i ungdomsarbetet, i den stora skocken av fantastiska österbottniska ungdomar. Inte kunde jag väl bara lämna dem? Jag behöver dom och dom behöver mej. (åtminstone det första, haha)
 
Men jag hade nu inte så mycket till valmöjlighet, så jag tackade ja till min plats och började förbereda mig själv och alla människor runt omkring mig på att jag inte skulle stanna många månader till.
 
Jag var inte direkt rädd att jag skulle bli ensam när jag flyttade ner, nej inte alls. Jag skulle ju bo med Becha, en av mina bästa vänner, och jag är ju inte helt socialt inkompetent, så nån vän skulle jag väl lyckas skaffa mig på klassen. Men nånstans inombords fanns ändå rädslan av att bli ensam. Att inte lära känna så många nya människor, att inte få egna vänner utan endast hänga med Becha och hennes kompisar. Att inte känna att jag kan vara mig själv, att inte folk skulle uppskatta min närvaro och mitt flams. Att jag ständigt skulle lida av extrem hemlängtan och att jag skulle bli tvungen att ta miljonstora banklån för att ha råd med tågbiljetter hem varje helg.
"Tur att vi åtminstone har en fin lägenhet" tänkte jag i min oro av att bli tvungen att sitta instängd i den 24 timmar om dygnet när jag inte lyckats stifta nya bekantskaper.
 
Men här är jag nu, Helsingforsbo sedan två månader tillbaka. Inte alls ensam. Inte alls full av hemlängtan. Inte alls rädd för att fem år i Helsingfors ska vara lika med fem år i helvetet.
 
Jag har träffat så många nya fina människor. Jag har min klass, min kör, studentmissionen, min lifegrupp, en församling, min kämppis. Ja, det är nästan så att jag måste anstränga mig för att över huvud taget lyckas vara ensam.
 
Tänkt att jag bara bott på Byholmsgränden i två månader och redan har svårt att räkna hur många människor jag lärt känna sen jag flyttade. (det finns juförsej många olika definitioner på "lärt känna", så jag kanske räknar det som att jag lärt känna någon som inte tycker att hen i sin tur lärt känna mig, men det är en bisak.)
 
Om jag bara visste hur bra det skulle bli till slut, dendär soliga dagen i slutet av juni när jag insåg att mitt liv kommer ändras drastiskt inom ett par månader. Om jag bara visste.
 
Och det bästa av allt är att alla de fanstastiska människorna uppe i mina hemtrakter fortfarande finns kvar när jag väljer att lägga X€ på en tågbiljett och komma upp och hälsa på. Mina välsignelser har fördubblats. Det jag har där uppe har jag här nere också, bara i en lite annan form (förutom en familj, den förblir limited edition uppe i Vörå).
 
I'm so blessed I can't even handle it!
 

Kommentera här: