OM TACKSAMHET OCH LITE ANNAT

Kära publik.
Jag vill bara meddela att jag lever.
Som jag redan sagt är jag drabbat av viruset mononukleos.
Körtelfeber för er vanliga dödliga. (jag har insett mig själv som odödlig eftersom jag överlevt sex dagar med 39°c feber utan mat)
 
Men jag mår nu mycket bättre.
Jag är fortfarande obotligt trött, det tar lite sjukt när jag sväljer och jag har stegring.
MEN jag tror inte längre att jag ska dö varannan timme, jag lever inte på värktabletter och jag får inte dödsångest innan varje gång jag ska svälja.
Framsteg, om jag får säga det själv.
 
Jag är sjukskriven (vuxenpoäng) resten av veckan, alltså tre dar till efterom vi ändå skulle vara lediga på fredag.
Det är lite tråkigt, lite skönt (för jag skulle aldrig orka jobba i det skick jag är nu), och lite konstigt.
 
Eftersom min största utmaning nu inte längre är att få i mig tillräckligt mycket vätska för att inte torka ut har jag nu en ny största utmaning. Nästan svårare än den förra.
Och det är att vara tacksam.
 
Jag mådde sååå dåligt torsdag-lördag. Så dåligt som jag aldrig i mitt liv har mått förr. På torsdag kväll var min högsta önskan i hela världen att jag skulle kunna halsa en hel vattenflaska, för jag var så fruktansvärt törstig, men jag fick knappt ner en klunk. På fredag kväll var min högsta önskan att bli intagen på sjukhus, nersövd och försedd med dropp, så jag skulle slippa genomlida detta.
Ingen av mina önskningar gick i uppfyllelse.
Förutom nu!
Jag klarar fortfarande inte av att halsa en hel vattenflaska, men jag kan dricka så jag slipper vara törstig, jag har inte ätit värktabletter sen igår kväll och idag har jag ätit TVÅ måltider.
 
Jag minns att jag i min feberdvala nånstans förra veckan tänkte att jag aldrig mera ska ta svalgfunktionen för givet.
Men nu, när jag kan äta utan att börja gråta, då känns det helt plötsligt så naturligt igen. Det är jättesvårt att vara extra tacksam. Och tro mig, jag försöker verkligen!
 
Såå, vad ni än kämpar med där ute, kom ihåg att vara tacksam över nånting. Typ att ni kan svälja.
Det var allt för mig.
 
Over and out!

Kommentera här: